kåmbakk?

tjabba tjena hallå? ha-ha-ha-hallå? ja, här ekar det tomt numera. trots att inläggen inte duggat tätt i det sista har bloggen dagligen besökt av några flitigt återkommande läsare, som gång på gång på gång på gång på gång (ja, ni fattar) blivit besvikna då inget nytt uppdaterats i the-life-of-soffan-bloggen. så till er alla, från mig, här kommer ett rykande färskt inlägg om mitt älskvärda liv i sveriges västliga grannlands hufvudstad.

senast jag plitade ned ett par rader offentligt om min liv var i oktober. den kalla, grå och jävliga (tänkte jag då) vintern hade precis tagit sina första steg in i vårt land. jag, den ofriluftsiga svensken mittibland alla norrmän som levde efter orden ut på tur, aldrig sur och varje ledig stund fäktades på trikkarna med sina langerennski. hur skulle jag som utböling ta mig igenom denna vintern utan varken snöutrusting eller åkkunskaper? räddningen blev min kära mone som troligtvis föddes med ett par skidor på fötterna, hon var målmedveten och säker på att hon skulle lyckas med att göra mig till en vinterchick.

hon gick ut hårt med att till jul ge mig min livs första snowboard! tror dock hon ångrade sin julklapp till mig då vi gav oss ut på vårt första premiäråk i karlstad runt nyår. femtielva svärord, lika många ramlingar och en sjukt öm svanskota (halebein, översättning till er norrmän) senare gav vi upp, båda ganska säkra på att detta inte var min grej.
 
Dags för premiärturen!! Glad än så länge....
 
men med tiden svanskotans smärta försvann bleknade också de dåliga minnena från premiäråket så helt plötsligt var vi uppe för ett kvällsåk i tryvann. pang, krasch, boom, sa det redan på parkeringen där jag föll på en isfläck blott genom att kånka på brädan. tre gigantiska blåmärken tog form på min kropp och jag kände mig som en tuffing några minuter senare i backen. hej o hå, detta skulle nog kunna gå ju! flera sekunder kunde liksom gå utan att mina knän och stjärt gång på gång fick känna snön under sig i alla mina fall. jag gled sakta och ganska osäkert ned för backen och ett litet hopp om en kommande snowboardkarriär tändes hos mig. woho, se upp i backen, fyra hål i nacken! men plötsligt föll jag bakåt, kände en strålande smärta i min stjärt samtidigt som illamåendet for över mig och jag svor högt. där släcktes hoppet och vi åkte hem.

ajajaj. jag fick halta fram i en vecka efteråt. vad med skidor då, hur svårt kan det vara liksom? en helg på mones hytta i fjällen så klickade min tösabet på mig ett par fjällskidor och sa. åk bara ner i spåren där och gå framåt. jaja, det var lättare sagt än gjort. min skidor ville inte alls in i spåren och min ända fick känna på den fjälliska snön då jag gjorde min första vurpa. faaaaan, varför är jag så himla dåligt på allt frilufsande?! sur som citron hattade jag mig fram bakom min tålmodiga kärlek den turen.
 

alltså oj, jag kan nog skriva en hel novell om min vinter märker jag, bäst att runda av, det börja trots allt närma sig vår nu... två helger blev vi med vår käre bajsman till skeikampen där det övades på både snowboard o skidor. och där uppe i den magiska miljön skedde nått med mig. jag började älska det vita snötäcket som klädde den höga bergstopparna, jag blev lycklig av den norska luften som inte kändes alls så kall under den stekande solen och brädan under mig tillät mig att kontrollera den ned för backen. YEHAA, jag hade blivit vinerfrälst, mission complete! ser redan fram emot nästa snösäsong!
Skeikampen.


annars i vinter har jag o min darling rest land o rike runt och hälsat på både den ena och den andra. karlstad, stockholm, fjället och...eeh...inget mer... har besökts. eller vi har blivit besökta också, det gillar vi, besök oss mer! jag har också arbetat mig varm i kläderna på paulus och lärt känna en hel drös med fina arbetskamrater som gör det lättare att knega för pengarna. mone, min gamla fotbollsstjärna, har presenterat mig för den stora røa-familjen som består av flertalet härliga människor, varav en, igår beordrade mig att skriva ett inlägg idag, HEJ målvakts-CARRO! ;)
 
Påhälsning av syster med make i februari. Lekdag i Korketrekkeren!
 
En nyfunnen god vän på Paulus och jag.

dags att avsluta dagens inlägg. pizzabak på gucciveien med efterföljande söndagsmys står och grymtar otåligt bakom knuten. sammanfattning av dagens skriverier: jag har haft en fantastisk vinter, min bästa någonsin vågar jag nog erkänna! ser redan fram emot nästa snösäsong! :)
TACK baby för en fantastisk vinter! <3
 
jaja. pizzan lagar sig inte själv. dags att hjälpa frugan i köket. lovar att inte dröja så länge tills vi hörs igen! carpe diem!

adjö.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback